Varken han eller andra på institutet har någonsin varit i kontakt med SSF:s styrelseledamöter eller andra som verkat i stiftelsen. Då hade han kunnat ha hänvisats till SSF:s skrivelser till Europarådet eller till skriften om regionernas Europa i vilka ”grumliga politiska krafter” såvitt vi kan bedöma inte står att finna. Men en politisk korrekt anti-skånsk uppfattning mår inte bra av att fakta kontrolleras, inte ens av en person som kallar sig forskningsarkivarie.
Istället för att låta sig glädjas åt att det språk som allmänt talats kring hans institut i Lund sedan urminnes tider äntligen fått den upprättelse som hans arbetsgivare staten aldrig velat ge det, ber han om ursäkt för att han inte hunnit före till UNESCO med sin version av språkfakta. Han skriver:
Vi beklagar att vi inte har deltagit i någon språkvetenskaplig diskussion i samband med upprättandet av UNESCOs lista över utrotningshotade språk. I den mån det skulle kunna vara vårt eget fel kan vi bara be allmänheten och de forskare som har arbetat med UNESCO-listan om ursäkt för detta. Vi hoppas och tror dock att våra kontakter i det sammanhanget kommer att vara bättre framöver.Det talas mycket om kulturell och språklig mångfald i Europa idag. Denna trend har synbarligen ännu inte nått varken forskningsarkivarien och den svenska statsmakten. Det framstår som alltmer uppenbart att den svenska staten håller på att skjuta sig själv i foten när det gäller mänskliga kulturella rättigheter.
